Skriven av
Rashid. Falah
Juli 1999
När vi
i Sverige stöter på ordet Kurd förknippas det oftast med Hans Holmér och ett av
hans symboliska ljus, det så kallade PKK- spåret. En och annan kanske även minns
Saddam Husseins giftgasattack mot staden Halabja då över 5000 Kurder fick sätta
livet till. Den senaste stora media händelsen var CNN:s exodus bilder från
norra Irak i slutfasen av Gulfkriget då 2,5 miljoner kurder flydde mot bergen.
Händelserna i Irak är visserligen stora tragedier men tyvärr går det alt räkna
upp massor av liknande övergrepp på den kurdiska befolkningen i området.
Kurdernas
historia börjar egentligen för mer än 4500 år sen då ordet Kurd
finns dokumenterat for första gången. Detta gör dem till ett av de äldsta folkslagen i
Mellanöstern.
Kurdistan omfattar ett geografiskt område av norra Syrien, norra och nordöstra Irak, nordvästra Iran, östra Turkiet samt enklaver i Armenien och Azerbajdzan. Området har en yta stor som Frankrike och en kurdisk befolkning på över 25 miljoner människor. Det stora antalet kurder gör dem till världens största etniska grupp utan egen nationalstat.
De första
erövringarna av de kurdiska områdena i vår tideräkning skedde på 600- talet då
Kurdistan efter långvarigt motstånd införlivades med det muslimska väldet.
Mellan år 900 och 1200 existerade ett flertal kurdiska dynastier och
stads-stater som alla krossades av mongoliska erövrare.
Den första
delningen av Kurdistan
som geografiskt område skedde år 1514 mellan Persien och det Osmanska väldet.
Mellan 1600 och 1800-
talet existerade flera oberoende kurdiska furstendömen men självständigheten
gick förlorad i mitten av 1800- talet när Persien och det Osmanska väldet
genomförde en hård centraliseringspolitik som en reaktion på det expansiva
Europa. 1880 reste sig Kurderna till ett uppror för en självständig stat men
utan att nå någon framgång.
Sedan början av 1900-talet har upprorsförsöken löst av varandra i en jämn för att inte säga konstant ström. Fram till 50-talet strävades det uteslutande efter självstyre och en egen nation. Men på senare hälften av 1900-talet har målet ibland inskränkt sig till att gälla autonoma områden.
Vid två tillfällen har det faktiskt lyckats att etablera visserligen kortlivade men delvis oberoende stater. Kungariket Kurdistan (Irak 1922-24) och Demokratiska Repubiiken Mehabad (Iran Januari 1946 till December 1946).
De gånger
Kurderna nått eller varit nära framgång i sin kamp har alltid sammanfallit med
perioder då länderna i området av olika orsaker varit försvagade eller legat i konflikt med varandra. Efter första
världskriget då det Osmanska riket slogs på den förlorande sidan hade kurderna
ett gyllene tillfälle att kräva självständighet vilket de också gjorde i ett
memorandum till det då nybildade Nationernas Förbunds första fredskonferens.
I augusti 1920 undertecknades ett fredsfördrag som erkände Kurdernas rätt att bilda en egen stat, men fördraget kom aldrig att tillämpas eftersom kurderna ställde sig på Turkiets sida i deras befrielsekrig mot Greker, Armenier och de allierades arméer i Anatolien.
Turkiets ledare Mustafa Kemal (Attaturk)
utnyttjade kurdernas muslimska identitet och gav löfte om framtida
självständighet och jämlikhet med turkarna.
I
Lousannefördraget från 1923 nämns varken Kurdernas
rättigheter eller Kurdistan.
På grund av det förändrade politiska och militära läget i Turkiet sågs kurder och Turkar som ett broderfolk. Fördraget delade upp det Osmanska Kurdistan mellan det nya Turkiet och de nybildade staterna Irak och Syrien under brittiskt respektive franskt mandat. Kurderna i Iran berördes inte av fördraget.
Attaturk
kom aldrig att infria sina löften till Kurderna.
Vid den irakiska revolutionen som gjorde landet till republik 1958
erkändes kurdernas rätt till självstyre i den nya författningen. Kurdiska
partier och organisationer skulle tillåtas, kurdiska tidningar och tidskrifter
skulle få publiceras. Men när kurderna krävde att artikeln skulle tillämpas
svarade regeringen med att förbjuda ett Kurdiskt parti och bomba kurdiska
städer och byar.
Det
senaste exemplet i raden är USA och FN- alliansens löfte om stöd till
upprorsmakare i slutet av gulfriget. Av
det blev det inte så mycket,
istället fick världen uppleva den största massflykten i modern tid
Det internationella perspektivet.
Det kan
tyckas vara förvånande att belysningen och det internationella samfundets
intresse för konflikten i området är så klent, men förklaringen står att finna
i att turbulensen i sej är stabiliserande. Det finns ingen som har något att
vinna på en lösning
eller förändring av läget förutom Kurderna.
Redan
under det kalla krigets dagar var områdets strategiska läge viktigt for både
öst och väst i deras militära doktriner. För öst var det viktigt att nå de
internationella sjöfartslederna och oljeresurserna i området. För väst var
Kurdistan en naturlig gräns mot östs ambitioner. Varje förändring av läget i området sågs som en
framgång for motparten och motarbetades till varje pris. Målet var att bevara
de gränser som skapats efter första världskriget.
Stödet
till Kurderna har alltid varit beroende av vad man har haft att vinna. Mellan
1972 och 1975 nationaliserade Irak delar av västs oljeintresse samt slöt en
vänskaps och försvarspakt med Sovjetunionen. Detta fick USA att i hemlighet via
Shahen av Iran bistå Kurderna med vapen och pengar. Inte for att hjälpa
Kurderna till seger utan att så långt det var möjligt försvaga den Irakiska
regimen i förhoppningen att få en ny provästlig regim i Bagdad. Men efter undertecknandet av Algeravtalet 1975 där Iran (USA)
förband sig att upphöra med stödet åt kurderna i utbyte mot mark i Shaft Al Arab. Kurderna lämnades i sticket och USA frigjorde Iraks resurser for
att sätta press på Syrien i
Henry Kissingers försök att lösa konflikten om Golanhöjderna mellan Syrien och
Israel.
För
Kurdernas del blev konsekvenserna av Algeravtalet en deportationsvåg från
Irakiska Kurdistan kombinerad med förstörelse av byar och städer.
“Man skall
inte blanda hemliga operationer med missionära uppdrag” - Henry
Kissinger.
Efter den kurdiska revoltens misslyckande i slutet av Gulfkriget och
därpå följande flyktingströmmar kom kurdfrågan upp på den internationella
dagordningen. Bland andra Frankrikes President Mitterand ville ha en regionaltpolitisk
lösning av problemet. Massflykten sågs som ett hot mot nationell fred och
säkerhet och fick FN:s säkerhetsråd att anta resolution 688 om att sända
allierade trupper och FN-vakter till irakiska Kurdistan för att etablera och
övervaka en frizon i området, därmed frångick
man principen om icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter.
Huruvida FN:s
närvaro i området syftar till att skydda Kurderna eller att hålla Saddam
Hussein på mattan är väl upp till
var och en att spekulera kring.
Ledarna
for IKE (lrakiska Kurdistans Front) har accepterat Iraks erbjudande
om förhandlingar om autonomi.
Detta förvandlar kurdfrågan till en intern Irakisk angelägenhet och på så vis
är möjligheterna till en lösning på internationell nivå under FN:s övervakning borta.
Detta kan tyckas vara ett taktiskt misstag, men håll då i medvetandet att de
internationella sanktionerna mot Irak inte undantar frizonen, samtidigt har
Bagdad infört egna sanktioner mot området. Dessa faktorer i kombination med det uteblivna stödet i
slutet av kriget kan vara en del av förklaringen till accepterandet av
förhandlingarna.
Iran, Irak, Turkiet och Syrien har varvat perioder med extremt
samarbete och extrem konflikt. När länderna legat i konflikt med varandra har
kurderna haft framgång i sina strävanden men när staterna samarbetat har man
oftast gjort gemensam sak mot Kurderna.
Kurderna
har i princip blivit en reservarme som Utnyttjats efter behov enligt tesen “Min
fiendes fiende är min vän”. Den
interna splittringen mellan kurdiska partier och klaner har också gjort det möjligt att ställa olika
kurdiska grupper mot varandra. Det är inte alls ovanligt att kurd dödar kurd.
Samtliga
regimer i området har strävat efter assimilering eller påtvingad integration
men dessa
försök har alltid
misslyckats. På grund av kurdernas stora antal, deras geografiska koncentration
till svårtillgängliga bergsområden, kulturell och språklig identitet och känsla
av alienation som övergreppen och diskrimineringen har framkallat.
Samma
orsaker som gör det svårt att knäcka Kurdernas motstånd gör det också svårt att
mobilisera. Avsaknaden av infrastruktur, dåliga eller inga
kommunikationssystem, skolor och institutioner under fientlig kontroll och
splittringen av Kurdistan mellan olika stater är faktorer som gör det svårt att bedriva frontpolitik.
Turkiet
I Turkiet har Kurdernas existens förnekats fram till nyligen. Don
officiella beteckningen har varit bergsturkar. De olika regionerna i landet har
genomfört stora deportationer, bosättningar av turkar i kurdiska områden,
assimilering av kurdiska barn via Turkiska internatskolor, hårt förtryck och
massakrer.
Efter
Turkiets aktiva deltagande i alliansen mot Irak och stödet till oppositionen
där har regimen erkänt existensen av 12 miljoner Kurder inom det egna landets
gränser.
Turkiets
ambitioner att bli medlem av EU har fått till följd att man har försökt snygga
till den officiella fasaden, men några egentliga förbättringar för Kurdernas del har inte åstadkommits.
Trots regimens försök att marginalisera PKK( (Kurdiska Arbetar Partiet)
till en liten terroristorganisation är rörelsen definitivt att räkna med i
regionen. PKK har minst 15 000 gerillasoldater och vinner ett ständigt ökande
stöd bland den kurdiska befolkningen i landet.
Den
Turkiska ekonomin går igenom stora svårigheter mycket beroende på det kostsamma
kriget mot Kurderna. Samtidigt är den
politiska situationen i landet mycket instabil med hög arbetslöshet och växande
förutsättningar för en Islamsk revolution. Detta oroar naturligtvis USA
eftersom Turkiet är NATO medlem och ses som en utpost i västvärldens motstånd
mot islams utbredning.
Iran
I Iran har det organiserade motståndet i huvudsak kommit från KDPI (Kurdistans Demokratiska Parti i Iran). Som
har sitt ursprung från Kommittén för Kurdistans pånyttfödelse. Grupperingen har
från början en radikal social och politisk profil efter sovjetisk förebild. Ryssarnas närvaro gjorde del möjligt att
etablera republiken Mehabad som tidigare nämnts. Men då de sovjetiska styrkorna efter förhandlingar med Iran drog sig
tillbaka från området lät Shahen hänga ledarna för republiken på samma torg det
den en gång utropats.
Efter den islamiska revolutionen i landet (1979) lyckades KDPI ta
kontrollen över merparten av Iranska Kurdistan, men Ayatollah Khomeini ansåg
sig inte kunna tillmötesgå Kurdernas krav på demokrati i Iran och autonomi för
Kurdistan. För Khomeini var “demokrati” ett västerländskt begrepp och autonomi
oförenligt med Islam, därför proklamerade han “Jihad” (heligt krig) och den nya
regimens styrkor anföll de kurdiska områden.
1989 sa
sig Iran vara villigt att förhandla med KDPI om kravet på självstyre bara for
att mitt under överläggningarna (i Wien) mörda KDPJs vänsterintellektuelle
Generalsekreterare Abdul - Rahman
Ghassemlou.
I dagsläget förekommer det försök att bilda frontorganisation bland de
Iranska Kurderna men inga dramatiska genombrott eller förändringar har
inträffat.
Irak
De
dominerande Kurdiska organisationerna i Irak är PUK (Kurdistans Patriotiska Front) och KDP (Kurdiska
Demokratiska Partiet).
1970 såg
det ut som om Kurderna skulle nå ett genombrott då KDP under ledning av Mustafa
Barzani och den Irakiska regeringen med Saddam Hussein som vicepresident slöt
ett avtal mod långtgående eftergifter till Kurderna. Bland annat skulle Kurder
ingå i regeringen och ett Kurdiskt autonomt område med egen administration
etableras. Avtalet var tänkt att genomföras inom fyra år men kom aldrig att tillämpas fullt ut
eftersom regeringens lag om autonomi inte motsvarade avtalet. Konflikten gällde
Kirkukområdet och hur stor del av oljeinkomsterna därifrån som skulle tillfalla
kurderna. Att avtalet från början kom till stånd berodde på Kurdernas militära
styrka under perioden. Men när stödet
från Iran (läs CIA) upphörde 1975 kunde Irak inleda en deportationsvåg
kombinerad med förstörelse av kurdiska byar och städer.
Under kriget mellan Irak och Iran lyckades Kurderna befria en stor del
av irakiska Kurdistan men när Irak undkom det pressade militära läget som Iran
försatt dem i förstördes 4 000 kurdiska byar och 20 städer.
Under åren 1987 och 1988 använde Irak kemiska stridsmedel mot Kurder
vid minst 60 tillfällen. Detta fick till följd att den Kurdiska rörelsen i
landet sökte sig andra former, mindre gerillaförband och försök till opinionsbildning
i de större städerna.
Efter
gulfkriget och etablerandet av den fredade zonen i norra Irak har det hållits
val i irakiska Kurdistan (1992). Valdeltagandet uppskattas till cirka 1,1
miljonor väljare. Jalal Talibanis PUK och Massoud Barzanis KDP tog de flesta
rösterna (45% respektive 44%), enligt överenskommelse skulle detta ge de båda
partierna 50 platser var i det 105 platser stora parlamentet. Men koalitionen
bröt samman till följd av politisk rivalitet och ekonomiska problem. Som tidigare redogjorts för undantogs inte den fredade zonen från
internationell bojkott, och när området dessutom utsattes för sanktioner från
Iraks sida blev situationen ohållbar. De två partiernas Peshmega (traditionell
kurdisk gerilla) försökte kapa åt sig så stor del som möjligt av den svarta
marknaden i området och våren 1994 utbröt inbördeskrig mellan KDP och PKU.
Kriget varade till februari 1995 då vapenvila deklarerades, men relationerna är
fortfarande mycket spända.
Syrien
Under den franska mandatperioden i Syrien hade Kurderna vissa politiska
och kulturella rättigheter. Men efter landets självständighet följde
inskränkningarna ungefär samma mönster som i grannländerna med deportationer
och försök till tvångsassimilering.
På senare
tid har politiken när det gäller den Kurdiska frågan mildrats något. Kurdiska
ledare har släppts ur fängelse och gruppen finns representerad i det Syrianska
parlamentet.
Syrien har
uttalat sitt stöd för PKK när det gäller vattenrättigheterna från floden
Eufrat. Detta har föranlett Turkiet att ömsom hota med att via den relativt
nybyggda Attaturkdammen strypa vattenflödet till Syrien, ömsom översvämma
landet om inte stödet till PKK upphör.
Konfliktens kärna
Orsaken till den tillsynes eviga
konflikten i Kurdfrågan tillskrivs
ofta religiösa och eller etniska orsaker. När det gäller den religiösa aspekten vill jag
påstå att de olika religionerna och trosriktningarna, trots att de inte går att
bortse från egentligen inte har någon relevans. Som på så många andra ställen
runt vår jord och genom mänsklighetens historia tolkas religionen för att uppnå
vissa syften av dom som utropat sig till företrädare för den. Den etniska aspekten av konflikten har naturligtvis kommit att
skaffa sig poäng eftersom många generationers hat finns nedärvt mellan Kurder och
områdets övriga befolkningsgrupper. Det här fenomenet kan liknas vid en gammal
fiendskap mellan två människor som pågått så länge att ingen längre minns
orsaken till osämjan. Vid en eventuell lösning av konflikten kommer
naturligtvis misstänksamheten att finnas kvar lång tid framöver.
Men den egentliga orsaken till att de fyra staterna inte vill släppa kontrollen över Kurdistan är som jag ser det områdets oerhörda naturtillgångar. Dessa exploateras utan att Kurderna gynnas. Här finns stora mängder olja att utvinna, gott om mineraler, bland annat uran, ädelmetaller, bland annat guld. Men viktigast av allt i ett så torrt område som de fyra staterna ligger i är tillgången på vatten.
Om vi
föreställer oss Kurdistan som
en självständig nationalstat skulle denna kontrollera floderna Eufrat, Tigris
och Zabs eftersom samtliga rinner upp inom det som då skulle vara Kurdiskt
territorium.
Ett fritt
Kurdistan skulle ha potential att ganska snabbt etablera sej som den
dominerande maktfaktorn i regionen. Utifrån det perspektivet ät det lättare att förstå utan att för den skull ge legitimitet åt de fyra
regimernas motstånd.
Har Kurdistan en framtid?
Kravet på en kurdisk nationalstat är berättigat och bör ha möjlighet att hörsammas på
internationell nivå. Kurdernas långa historia i området och deras stora antal
borde rent logiskt borga för att
kraven skall vinna sympati. Tyvärr är det möjligt att det behövs ytterligare en
stor TV-övervakad tragedi för att kravens timing skall bli den rätta.
Den interna splittringen mellan kurdiska partier och de eviga
klanfejderna är en belastning for trovärdigheten.
Här måste on hel del prestige läggas åt sidan och en gemensam frontpolitik
måste utarbetas.
Det klokaste i Kurdernas situation är förmodligen att först
försöka nå målet om en
självständig stat for att därefter utarbeta detaljerna for statsskicket. Risken
är att tiden efter en eventuell
självständighet blir vildigt turbulent, men som läget är idag spelar splittringen bara motståndarna i
händerna.
Kurdernas moderna historia skiljer sej i viss mån åt beroende på i vilket land rötterna finns. Men Kurdistans framtid finns bara i Kurdernas gemensamma framtid, andra lösningar lär bara bli temporära.
Rashid. Falah
http://neatcap.freeyellow.com/
Till förstasida böcker
http://neatcap-einar.freeyellow.com/books.html
Till en fängelsedagbok
http://neatcap-einar.tripod.com/index.html
All kopiering, eftertryck, publicering
eller citat av denna artikel förbjuds, för närmare info eller för att ansöka om
rätt att trycka, kopiera, publicera eller citera, kontakta oss på E-post. All
överträdelse kommer att beivras och kan resultera i böter eller fängelse.
För tillstånd skicka E-post till